storiesbyri.blogg.se

 

Jag satte på mig mina pilotglasögon och vevade ner bilrutan. Det var svårt att spionera på någon när staden var så liten, och alla visste vilken bil du hade. Så jag hade hyrt en cheap ass hyrbil så ingen kände igen mig. Killen jag spionerade på hade gått in i en bensinmack och jag kunde se att han pratade med kassören. Han pratade med honom lite för länge tyckte jag. Dem pratade ned varandra i cirka tio minuter, hur länge pratar man med en kassör egentligen? Max två minuter. Efter ett tag tog han upp nånting från sin ficka och gav det till kassören. Killen tittade misstänksamt sig omkring och jag duckade snabbt ner. Phew, det var nära ögat. När jag tittade upp igen var killen borta, och jag såg inte hans bil. Fuck. Jag drog en hand genom håret och gick ut ur bilen. Jag hade min pistol i backfickan som jag alltid hade. Jag gick in i affären och killen bakom kassan spärrade upp ögonen. Jag log för mig själv och gick till kassan. Killen såg livrädd ut.

"V-v-ad kan jag hj-älpa dig med, sir?" sa han och svalde hårt. Jag tog  nonchalant av mig solglasögonen. 

"Du kan börja med att berätta vem killen du pratade med innan är." sa jag.

"Jag vet inte vad du pratar om, s-sir" svarade han. Jag hade inte tid med bullshit. Jag tog upp min pistol och tryckte den mot hans hals. 

"Säg. Vem. Du. Pratade. Med." spottade jag och jag såg hur svetten rann från hans panna.

"Please don't kill.."

"I WILL FUCKING KILL YOU IF U DON'T SAY WHO YOU TALKED TO" Jag höll pistolen hårdare mot hans hals.

"H-aan heeteer Adaam Kennedy" sa han och blundade hårt. 

"Och vad gjorde han här?"

"Han betalade för s-i-in bensin" Jag tröttnade på hans bullshit. Jag fick i alla fall ett namn. Jag tryckte på avtryckaren och sköt honom rakt i halsen. Don't mess with Bieber. Jag tittade mig omkring och till min lättnad var det ingen där. Jag tog upp nycklarna från den döda kroppen och låste dörrarna. Jag kunde inte låta någon komma in. Jag tog snabbt upp min iPhone och skickade ett nöd sms till mina killar. Jag visste att dem skulle vara här inom tio minuter.  Jag vände mig om och tittade på den döda kroppen. Det var ett stort blodigt hål i hans hals. Jag tog tag i hans fötter och drog honom igenom affären och in till lagret. Jag kunde inte riskera att någon såg honom genom dem stora fönstren.

 

Jag la honom där och gick tillbaka ut till affären, och såg att mina killar stod bakom den låsta dörren. Jag låste upp dörren och lät dem komma in. Jag rynkade på pannan när jag såg att alla inte var där.

"Vart fan är Jason?"

"Han var inte i huset när vi gick." sa Cole och la en slags medel över blodhögen. Fuck Jason, jag anlitade inte honom för att han inte skulle vara på nöd situationer. 

"Okej Ryan, det finns tre kameror i den här affären så minst två av dem spelade in när jag dödade honom." sa jag och pekade mot tre kamerorna. Han nickade och tog fram sin dator och började göra sin grej. Jag vände mig om till Chaz.

"Chaz, bränn kroppen och lägg askan i en burk och ge den till mig."

"Vart är kroppen?"

"I lagret." Svarade jag och han började gå dit. Det skulle ta några timmar fixa den här röran, så jag skulle bli sen att hämta Sam. Bitchen får vänta.

 

 

Jason satt bakom mig i engelska lektionen och han petade min rygg med en penna hela tiden. Jävla idiot, kunde han låta mig vara?  Jag la två finger på mina tinningar och tog ett djupt andetag. Flippa inte ur på lektionen, Sam. Du klarar det. Jag märkte att han slutade peta på min rygg, och tittade snabbt bakåt. Han tittade ner på sin mobil med oläslig min på ansiktet. Han ställde sig plötsligt upp, och jag tittade förvirrat på honom.

"Vart ska du?" frågade jag och hela klassen tittade på oss. Läraren tittade upp från sina anteckningar och såg surt på oss. Bitch.

"So you do care?" log han.

"Uhm, no I just.."

"McCann jag vet att du är ny, men kan du vara snäll och sätta dig ner. Lektionen är inte slut ännu." avbröt läraren mig. 

"See ya later bitches" sa Jason och gav oss ett peace tecken och gick ut från klassrummet. Vår lärare såg ut som att hon skulle döda någon. Egentligen ville jag inte heller vara kvar, men Marco skulle dödat mig om jag skolkade.  Fast, vem trodde han att han var? Ingen skulle få bestämma över mig. Om jag inte orkade vara kvar resten av skoldagen så ville jag inte det. Jag reste mig upp och gick sakta fram till dörren så att läraren inte såg mig. Jag gick ut och kom till en tom korridor. Ingen Jason här. Jag undrade vart han gick. Inte för att jag brydde mig, men Marco hade tagit ifrån mig min bil så jag hade ingen skjuts hem. Jag gick till skolgården  och vidare till parkeringen. Jason stod lutad mot sin svarta Ferrari och log belåtet när han såg mig.

"I knew you'd come"  sa han och ställde sig rakt upp. 

"Whatever, take me home" sa jag och himlade med ögonen.

"Visst, jag kan hälsa på Marco medan jag är där." Oj, Marco hatade Jason. Han gillade honom när vi var ihop, men efter vad han hade gjort mig så började han hata honom. Föresten kunde jag inte gå hem nu, Marco var hemma och det var mitt på dagen. Shit.

"We can go somewhere else. " sa Jason som om han kunde läsa mina tankar. 

"Inte hem till dig i alla fall." Jag öppnade bildörren och satte mig ner på sätet, och Jason satte sig på förarsätet. Bilen luktade en stark söt doft, och jag antog att han hade rökt på i bilen. 

"Vart ska vi?" frågade jag när Jason hade startat motorn och körde ut från parkeringen.

"Det får du se." svarade han och jag nickade. Bara jag kom härifrån. Vi åkte förbi en massa hus och skog och jag undrade vart han skulle ta mig. Det var ingen idé att fråga, för han skulle ändå inte sagt det. Jag andades djupt och tittade ut genom fönstret. Vi åkte förbi en skylt där det stod "Silent Hill Tower". Var han seriös? Skulle han verkligen ta mig dit, efter allt. Han trodde nog att jag skulle ta tillbaka honom bara för att han tog mig till stället där vi alltid brukade vara. Men jag skulle låta han hållas, jag hade ju inget annat för mig ändå.

 

Silent Hill Tower var stadens enda höghus och den var helt öde efter att ett flertal mord hade begåtts där. Folket här var såna pussyn. 

Jag väcktes från mina tankar när Jason stannade bilen precis utanför hög huset. Jag öppnade dörren och steg ut bilen. Den kyliga vinden slog mig i ansiktet. Jag rynkade på pannan och gick efter Jason när han öppnade husets dörr. Vi gick in och dörren stängdes hårt efter mig. Det ekade som fan. Som tur var funkade hissen fortfarande, jag skulle aldrig orka gå upp för tio trappor. Vi gick in i hissen och Jason tryckte på takvåningens nummer och hissen började åka. Det var en väldigt pinsam tystnad mellan oss, och det förvånade mig inte. Sist vi båda var i den här hissen hade vi nästan sex, och nu står vi så långt borta från varandra som möjligt. Konstigt hur mycket saker kan förändras på ett år. Vi stod där i tystnaden ett par minuter. Dörrarna öppnades och vi båda kom ut till en korridor. Vi gick båda lång isär från varandra och gick den långa korridoren i tystnad. Vi svängde till vänster och öppnade dörren som ledde oss ut till taket. Vi var ute på taket, och vinde började att blåsa som bara den. Man kunde se hela staden härifrån. 

"Lika ful stad som vanligt." sa Jason och satte sig ner på sten golvet. Jag log svagt och satte mig också ner, men några centimeter ifrån honom. Förut brukade jag sitta i hans knä, men nu var det inte så längre. Vi satt tysta ett tag medan vinden blåste hårt och mitt hår flög åt alla håll. Jag tog tofsen som satt på min handled och satte upp håret i en bulle. 

"I miss this." sa Jason och bröt tystnaden. Vi båda tittade på varandra, och jag svalde hårt.

"Vad är det du saknar?" frågade jag och kisade mot honom.

"Everything involving us"

"You blowed "us" a long time ago, Jason." Han hade fått sin chans.

"I know" mumlade han och vände huvudet mot utsikten igen. Han var fortfarande lika vacker som förut. Det var nästan svårt att titta bort från honom. Alla känslor jag hade kämpat med att trycka ner, flöt upp allt på samma gång när jag såg han sitta där medan solen bländade honom. Det här var taket vi alltid brukade vara på, då jag brukade vara  i hans armar och vi hade pratat i timmar. Allt det var borta nu. Jag trodde jag hade kommit över honom helt, men det verkade inte vara så. Vi avslutade aldrig det vi hade haft.

"Why did you leave?" Han vände sig mot mig igen och svarade inte. Han tänkte efter vad han skulle säga innan han öppnade sin mun

"Jag trodde jag aldrig skulle kunna se dig i ögonen igen efter det jag hade gjort mot dig.  Jag var tvungen att åka bort från staden, Samantha. Jag hade inget annat val."

"Så efter ett år kan du se mig i ögonen igen?" Ilskan brusade inom mig. 

"I thought, maybe with time you would heal." Han slickade sig om läpparna och tittade ner på  marken, han vägrade att se mig i ögonen.

"Läka?! Hur trodde du att jag skulle kunna läka när jag inte hade några svar? Du bara försvann dagen efter du hade krossat mitt hjärta Jason. Hur tror du att jag kände när jag kom till din lägenhet och den var helt tom?! Jag fick inte ens ett farväl." Han tittade upp från marken och jag såg skulden i hans ögon,  jag tittade bort från honom. 

Det var inte klokt hur svag han gjorde mig just nu. När vi var tillsammans kunde jag strunta i uppdrag, bara för att spendera tid med honom. Varje sekund med honom var speciell, något nytt hände alltid. Man kunde aldrig predikta. 

"I'm sorry."

Det var första gången jag hade hört honom säga det, och det var nog den första gången han hade sagt det. 

"What for?" 

"For my existence" Han svalde och tittade mig djupt i ögonen. 

"And for us."

____________________________________________

Hey babes, vad tyckte ni om detta kapitel? Mycket känslor där. :) vad tror ni jason har gjort mot sam? Kommentera era åsikter. Kapitel 9 uppe ASAP.

 

/ R and I