storiesbyri.blogg.se

 

 

Jag tittade bakåt var femte minut för att se efter om Jason andades. Jag höll hårt i ratten och gasade på som bara den. Han var mer skadad än jag någonsin sett honom, jag fattade inte vad som var fel. Han flöt upp när jag och Justin höll på att tjafsa. Jag hade aldrig skrikit så högt i mitt liv, hans såg så död ut. Livlös. Jag och Justin tog upp honom på stenbrädan och fick honom att spotta upp allt vatten. Han såg så svag ut, hjälplös. När såg att han fortfarande andades fick vi bära honom uppför brobenet, och jag säger bara att det inte var lätt. Att bära upp en ner svimmad, vältränad tonårskille uppför en blöt halkig bro var jävligt svårt. Så när vi kom upp satte sig Justin i sin bil och åkte iväg. Well, vad kunde jag förvänta mig? Det var, Justin. Så jag fick med alla min krafter bära in honom i baksätet på bilen och lägga honom bekvämt. Jag tittade också på såret, och det hade förvärrats av saltvattnet. Det var svartrött, och såg ut som en andra grad brännskada. Så nu satt jag här och körde hem till Justin det fortaste jag kunde. Jag tog en snabb blick på bilklockan och tog ett djupt andetag. 14.35, många poliser var ute just nu och jag hade fan inte tid med en polisbil körandes efter mig. Jag bet mig hårt i läppen och gasade på i röttljus, vi var nästan där nu. 

 

Jag saktade ner och svängde in på Justins kvarter. Jag såg hans bil i uppfarten och parkerade rakt bakom honom. Jag tog ut bilnycklarna och gick ur bilen. Jag gick till ytterdörren och knackade på det hårdaste jag kunde. Efter några sekunder öppnades dörren av en flicka som var runt 15 och hade på sig en knä lång klänning och en rosett i håret. Hade jag kommit fel? Justins bil var ju i uppfarten.

"Uh, how can I help you? Cause you clearly need help." Hon tittade upp och ner på mina kläder och jag insåg att mina kläder var dygnblöta och att mitt smink rann. Jag såg nog ut som en tvätt björn. 

"Err.. You know Jason?"

"Jason McCann?"

"Yea, him. He lives here right? I need some of the guys in his crew to come and get him out of the car. I would've done it..."

"Yeah yeah, whatever." stoppade hon mig irriterat och gick in igen men stängde inte dörren efter sig. Jag kunde se den stora hallen som ledde till en stor spiraltrappa. Wow, dem hade stort hus. 

 

Två killar som jag inte hade sett förut kom ut och tittade på mig frågande. Jag pekade mot bilen och dem nickade som svar. Jag lutade mig mot stenväggen och drog en hand genom mitt blöta hår och andades. Det hade varit en frustrerande lång dag och jag ville bara gå hem. Hem till mitt egna gäng, och inte ta hand om sjuka ex pojkvänner. Men jag visste att jag inte kunde lämna Jason, för att Justin bryr sig inte om Jason och han skulle inte gjort något åt hans skador. Jag var den enda som brydde sig om honom, och även fast jag inte var skyldig honom det, tänkte jag inte lämna honom innan han fick den sjukvård han behövde. Jag gick efter killarna som bar på Jason och blundade när jag såg Jason. Han såg död ut. Det var för mycket att se honom så där. De bar honom upp för trappan och jag precis bakom dem. På övervåning öppnade dem en dörr precis där trappan slutade, och jag antog det var Jasons rum. Dem la honom på sängen och jag stoppade dem innan dem gick.

"Guys, I'll handle but.. Can you just call Dr. Kent for him?" frågade och flickade runt blicken mellan dem.

"Sure." Svarade den ljushåriga och dem lämnade rummet. Jag stängde dörren bakom dem och tittade på Jason. Dags att fräscha oss upp.

 

Trettio minuter senare hade jag klätt både mig och Jason rena och torra kläder. Jag hade också tvättat såret och lagt gips runt det. Jag gjorde det bästa jag kunde innan Dr. Kent kom. Hon var den en av dem få läkarna som jobbade åt gangsters, för dem kunde självklart inte gå till sjukhus, inte om man vill hamna i fängelse. Jag satt på en stol precis bredvid sängen där Jason låg och sov. Han var vacker när han sov, ovetandes att jag studerade honom. Det var sjukt läskigt hur lika han och Justin var, och dem nionde kusiner. Och när det gällde Justin.. Jag var dum nog att kyssa honom.. Men det var inte mitt fel att jag trodde det var Jason. Jag var nästan glad att det var Justin för jag var nog inte redo att berätta för Jason att älskade honom.. Om jag fortfarande gjorde det. Jag skulle nog ha sagt det till vem som helst då, för att jag var så tacksam över att bli räddad. Jag väcktes ur mitt samvete när det knackades på dörren. Jag ställde mig upp och öppnade dörren. Dr. Kent och Justin stod där. Jag höjde mitt ögonbryn mot Justin och han undvek min blick. Jag ställde mig åt sidan så att dem kunde komma in. 

"You can go home now, Sam." sa Justin.

"No, what are you.."

"Go HOME." Morrade han och jag spärrade upp mina ögon. Jag var för trött att bråka så jag tog upp Jasons ryggväska som jag la mina blöta kläder i. Jag tog en snabb blick på Jason och lämnade rummet.

 

 

Jag vände mig åt Dr. Kent när Sam hade lämnat rummet. Jag var tvungen att prata med Dr. Kent själv utan att Sam störde mig. Jag satte mig på en stol medan hon undersökte honom. Jason hade varit väldigt konstig sedan han kom hit. Han blev trött på träningarna fort, kunde inte genomföra uppdrag på egen hand. Han var inte sig själv, och jag behövde en frisk stark person i mitt gäng.

"I'm afraid to say..." Började hon och jag tittade upp på henne.

"What?"

"He shows many symptoms of ACD."  Hon tittade på mig med en sorgsen blick. ACD? Det kunde inte vara sant.

"Jason doesn't even smoke tobacco, and he definitely doesn't take drugs."

"Well, ACD isn't a drug you take by choice. Someone made him take it.. Or he took it by mistake." Fuck.

"There is a cure, right?"

"Yes, there is. But it's unreachable. Only the French Maffia has it. But they'll never give it to you."

"So, if its unreachable.. How much time does he have?"

"He is in a really bad condition right now, so I'll say at least a month." Jag svalde hårt och tittade ner på golvet. Han var döende, och det enda sättet att rädda honom på var att göra upp med den franska maffian. Dr. Kent packade ihop sina grejer och ställde sig upp.

"I'm sorry for your brother."

"He's not my... Whatever I'll send you the check." Hon gav mig ett svagt leende och gick ut ur rummet. Jag var tvungen att göra upp en plan om jag fortfarande ville ha kvar Jason, och han var den bästa i gänget efter mig. Ni kanske undrar varför jag inte bara låter honom dö, hittar en annan? Well, med mina trust issues kunde jag inte lita på någon. Och jag växte upp med Jason. Vi tog hand om vandra som bröder när vi inte hade någonstans att sova, något att äta. Efter några år som hemlösa  hittade Alec oss och vi började jobba för honom. Jag tröttnade på hans bullshit och lämnade gänget och startade mitt eget. Och jag hade inte träffat Jason sedan någon månad när han började jobba för mig. Jag skulle aldrig gjort det här för någon annan men jag var skyldig honom det. 

 

Jag hade suttit timmar i mitt kontor och planerat alltihop. Mina ögon var röda och mitt hår rufsigt och jag hade ingen aning om vad klockan var. Jag tittade ner på anteckningar och gnuggade mig i ögonen, det här skulle nog gå igenom om jag var riktigt försiktigt. Men jag kunde inte åka själv, jag behövde en backup. Jag hade tänkt på att ta med mig Cole, Ryan eller Chas men jag litade inte på dem. Dem var bra, men inte bra nog för detta. Jag hörde en svag knackning på dörren och svor för mig själv. Fattade ingen att jag inte ville bli  störd när jag jobbade?  Dörren öppnades och Jazzy steg in.

"What do you want?"Jag tittade trött på henne.

"Jason woke up, and I don't really understand what he's saying. Like he's saying stuff like "Agaj". Like how the hell should I get what he's saying? Is he drunk because.."

"Jazmyn, shut the fuck up. I'll  go to his room, and what are you still doing up?"

"Uhm is just like 2 am." 

"Go to bed, I don't want to see tonight." sa jag och ställde mig upp.

"But.."

"No buts, go to your room and do whatever you want. You have both a TV and a laptop in there, and what where you doing in Jason's room anyway?"

"I.. I haven't seen him today so I just wanted to see if he was okay, you know? We're like besties."

"Really?" sa jag sarkastisk och hon log ett falsk leende. 

 

Vi gick ut ur mitt kontor och jag körde iväg henne till sitt rum. Hon var så irriterande ibland. Jag skakade på huvudet och gick till Jasons rum. Jag öppnade dörren och steg in. Han satt upp på sängen och kollade på tv:en som hängde i på väggen. Han tog säkert många smärtstillande för att kunna sätta sig upp.

"What's up, pussy." Han tittade på mig och höjde ett ögonbryn. Jag satte mig på sängkanten.

"You've been asleep for a while."

"Yeaah, I don't really know what's wrong with me. I've had worse injuries and have never been like this." Han pratade helt normalt, vad var Jazzys problem?

"Your body is too weak, outta shape?" skrattade jag.

"I go to the gym everyday, dick."

"Well, whatever it's probably one of the McCann's family sickness."

"Fuck you, why did you even came here?" frågade Jason och tittade irriterat på mig.

"Well, I'm going away next week. A job trip, I'll be away for a while."

"How long, and by yourself?"

"Maybe three weeks, I don't really know. But I want you to take over my leader part while I'm gone. Not do the missions, but to make sure the guys do their part on finding Jaxon. You got it? I'll go by myself"

"Yea, sure. I can do that."

"That's all, McCann. And make sure you're alive when I wake up tomorrow, if not better. I don't have time to deal with your shit." Jag hörde Jason skratta och jag ställde mig upp och gick ut ur rummet. 

_________________________________________

Hej babes! Förlåt att det tog så lång men en av oss är på semester, därför tog det så lång tid att upptadera! Men nu när det är sommar ska ni få två kapitel varje vecka, kanske även mer? ;) Vi lägger upp ett kapitel varje onsdag och fredag! Tune in! :)